Lagens möjligheter - Rättsfall 2017-12-22 - Högsta domstolen - <p>En elektronisk låneförbindelse har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift. Innehavaren av underskriften har invänt att denna använts obehörigen av någon annan. Det har ansetts att långivaren måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.</p>

Ingårr i följande rättsområden:

Avtalsrätt / Skenhandlingar, förfalskningar & vilseledande (41 rättsfall)

Sammanfattning:

En elektronisk låneförbindelse har undertecknats genom en avancerad elektronisk underskrift. Innehavaren av underskriften har invänt att denna använts obehörigen av någon annan. Det har ansetts att långivaren måste visa att det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som har använts. Om så sker måste innehavaren av underskriften göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.

Sammanfattning:

Bakgrund och händelseförlopp

I målet yrkade Vimark att Heljeved ska återbetala ett lån enligt ett skuldebrev. Parterna har haft ett samboförhållande där Vimark har lånat ut pengar till Heljeved under denna period. Heljeved har bestritt kravet och hävdat att skuldebrevet är ogiltigt samt att han inte är skyldig att återbetala lånet. Han har också framställt en kvittningsinvändning och hävdat att han har utfört arbeten på Vimarks fastighet vilket skulle täcka eventuella skulder.

Domstolens ställningstaganden och juridiska resonemang

Identifikation av skuldebrev - Hovrätten bekräftar tingsrättens bedömning att det är Heljeved som har undertecknat skuldebrevet och därmed är betalningsskyldig. Giltighet av skuldebrev - Domstolen har avvisat Heljeveds påståenden om skuldebrevets ogiltighet enligt 33 § avtalslagen och om oskälighet enligt 36 § samma lag. Kvittningsinvändningar - Hovrätten finner, i likhet med tingsrätten, att Heljeved inte har några kvittningsgilla motfordringar som skulle minska hans betalningsskyldighet mot Vimark. Räntebelopp - Heljeved har vidhållit tingsrättens sätt att beräkna räntan på kapitalbeloppet och detta har vitsordats i hovrätten. (Sammanfattat av ChatGPT)

Sammanfattning:

En privatperson hade tvingats ta lån med hjälp av sitt bankid, och ansågs därför återbetalningsskyldig enligt läran om condictio in debiti; Nl.a. om bevisning avseende obehörig användning av E-legitimation och när 36 § avtalslagen inte kan användas.

Sammanfattning:

Bank ansågs ej ha visat rätt att återfå kredit enligt läran om condictio in debiti, krediten hade tecknats genom obehörig användning av privatpersonens bankID. 36 § avtalslagen hade åberopats men behövde aldrig användas eftersom tingsrätten ch hovrätten ansåg att banken inte kune kräva återbetalning, i vart fall inte från den aktuella kunden vars bankID hade utnyttjats.

Sammanfattning:

Bank ansågs ha visat att bank-ID som hade använts inte var kapat och att låntagare därmed var återbetalningsskyldig; Bl.a. om bevisbördan för att digital signatur/bank-ID har använts obehörigen och betydelsen av tidigare avbetalningar.

Sammanfattning:

Kreditföretag ansågs ej ha visat att låntagaren själv hade använt sitt Bank-ID för att signera ett låneavtal; Bl.a. om beviskravet för att annan person olovligen har använt personlig elektronisk signatur.

Sammanfattning:

Hänvisas bl.a. till NJA 2010 s. 467.

Sammanfattning: I mål om fordran på grund av inköp med användande av kontokort har kontokortsinnehavaren invänt att de av kontokortsföretaget åberopade inköpsnotorna var falska. Det har ansetts åvila kontokortsinnehavaren att göra åtminstone antagligt att det förelåg en förfalskning, underskrifts- eller innehållsförfalskning. Om detta krav uppfyllts fordras för bifall till kontokortsföretagets talan att det visar att inköpsnotan är äkta (jfr 1976 s 667)

Sammanfattning: I mål om försträckning åberopas till stöd för krav på betalning skriftlig handling och invändes mot kravet att handlingens underskrift ej är äkta. Frågor angående bevisbördan (jfr. RH 2003:43)

onets verklige ägare och därmed försäkringspliktig. Det åliggerhonom att bevisa sitt påstående att han inte ägt bilen.225 Högsta domstolenansåg att det ankom på den som påstod att underskriften var förfalskad att isådant fall göra det sannolikt att så också skett.226Båda fallen rörde ett påstående om underskriftsförfalskning.Bevisbördan lades, tillskillnad från 1976 års fall, på den som påstod attunderskriften inte var äkta. I båda fallen har dock bevisskyldigheten grundatsig på presumtionsregler, där dessa presumtionsregler har grunden ilagbestämmelser eller uttalande i motiven till dessa. Här tas alltså ledningifrån förarbeten och lag och det går att antyda att det finns en form aväkthetspresumtion. Högsta domstolen ställer inte upp en bevisbörderegel,utan använder sig av presumtioner och förklarar vilket beviskrav som krävsför att bryta denna presumtion.Ett annat fall där det rådde vissa särskilda omständigheter var iNJA 2017 s. 1105 som berörde frågan om hur bevisbördan skulle placeras vidinvändning av underskriftsförfalskning när en låneförbindelse har ingåttsgenom en avancerad elektronisk underskrift.227 I fallet var det frågan om en224Jfr NJA 2009 N 67 och NJA 2009 N 71.NJA 2009 s. 244 (s. 248).226NJA 2009 s. 244.227För definitionen av en avancerad elektronisk underskrift läs domskälen i p. 1013 i NJA2017 s. 1105.22565inloggning på en internetbank med hjälp av en bankdosa med personlig kod.Högsta domstolen ansåg att det först åligger långivaren (borgenären) att visaatt det är den påstådda avancerade elektroniska underskriften som haranvänts. Lyckas borgenären visa detta måste innehavaren av underskriftengöra det antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.228 Målettar alltså sikte på bevisbördefrågor under särskilda omständigheter, det villsäga när en part invänder förfalskning vid användningen av elektroniskaunderskrifter. V

skade. Käranden (kontokortsföretaget) stämdesvaranden och yrkade att denne skulle såsom kontokortsinnehavare utge ettvisst belopp till käranden. Till stöd för yrkandet åberopades inköp somsvaranden gjort enligt tre inköpsnotor dragna på en bar i Frankfurt. Svarandeninvände att en av inköpsnoterna var förfalskade till sitt innehåll medanavseende de andra två påstod svaranden att det inte var han som skrivit underinköpsnoterna. Högsta domstolen kom med följande motivering:I rättspraxis har ansetts att, om en föregiven gäldenär bestrideren handlings äkthet, det åligger borgenären att visa att handlingenär äkta (jfr NJA 1976 s 667). Om en gäldenär gör gällande att enhandling visserligen är äkta men att handlingens text ändrats, skinnehållsförfalskning, har däremot gäldenären enligt uttalanden idoktrinen (se t ex Hessler, Obehöriga förfaranden medvärdepapper, 1981 s 41) i princip bevisbördan för sittpåstående.229228229NJA 2017 s. 1105 (p. 1920)NJA 1992 s. 263 (s. 267).66Domstolen diskuterade om dessa bevisbörderegler som gäller för värdepapperbör tillämpas även i ett fall som detta. Det vill säga när det gällerförfalskningar av inköpsnotor. En inköpsnota är dock inte är en värdehandlingoch inte heller ett legitimations- eller prestationspapper. Högsta domstolen laistället vikt på att användningen av ett kontokort numera är enmasshantering och att det skulle innebära avsevärda problem för ettkontokortsföretag om de vid varje tillfälle som en kontokortsinnehavare gören invändning om falsk inköpsnota skulle tvingas styrka inköpsnotans äkthet.Högsta domstolen ansåg att kontokortsinnehavaren borde ha lättare än ettkontokortsföretag att förebringa utredning angående namnunderskriftensäkthet. Det ansågs därför var rimligt att kräva att kontokortsinnehavaren(svarande) har att göra det åtminstone antagligt att en förfalskning,underskriftellerinneh�

skrift till Per-HenrikLindblom. Uppsala 2004. [cit: Westberg (2004)Westberg, Peter: förfalskande inköpsnotor kritiska funderingar kring ettHD-fall om bevisbördan i tvistemål. Juridisk Tidsskrift nr 1 1992/93 s. 155168. [cit: Westberg (1992/93)Welamson Lars: Svensk rättspraxis, Civil och straffprocessrätt 1973-1979.SvJT 1982 s. 145193. [cit: Welamson (1982)Zila, Josef: Om rättssäkerhet. I: SvJt 1990 s. 284305.[cit: Zila (1990)93RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1936 s. 418.NJA 1975 s. 577.NJA 1976 s. 667.NJA 1977 s. 176.NJA 1981 s. 622.NJA 1982 s. 421.NJA 1984 s. 501.NJA 1986 s. 470.NJA 1987 s. 40.NJA 1989 s. 614.NJA 1991 s. 481.NJA 1992 s. 113.NJA 1992 s. 263.NJA 1922 s. 589.NJA 1993 s. 13.NJA 1993 s. 764.NJA 2002 s. 463.NJA 2006 s. 53.NJA 2006 s. 120.NJA 2009 s. 64.NJA 2009 N 67.NJA 2009 N 71.NJA 2012 s. 804.NJA 2013 s. 524.NJA 2014 s. 364.NJA 2015 s. 1072.NJA 2016 s. 1176.NJA 2017 s. 1094.NJA 2017 s. 1105.94NJA 2018 s. 617.NJA 2019 s. 23.NJA 2019 s. 802.NJA 2019 s. 845.NJA 2019 s. 959.Rättsfallsreferat från hovrätternaSvea hovrätt, RH 1992:72.Svea hovrätt, RH 1996:73.Svea hovrätt, RH 2003:24.Svea hovrätt, RH 2014:27.Hovrätten för �vre Norrland, RH 2015:45.Hovrätten för Västra Sverige, RH 2003:52.Hovrätten för Västra Sverige, RH 2013:16.Hovrätten över Skåne och Blekinge, RH 2003:43.Hovrätten över Skåne och Blekinge, RH 2015:43.Hovrätten för Västra SverigeHovrätten för Västra Sverige, dom 2019-01-15 i mål nr T 4574-17.Hovrätten för Västra Sverige, dom 2012-10-01 i mål nr T 4751-11.Hovrätten för Västra Sverige, dom 2012-10-10 i mål nr T 2990-12.Hovrätten för Västra Sverige, dom 2013-04-30 i mål nr T 3126-11.Hovrätten för Västra Sverige, dom 2018-05-14 i mål nr T 3265-17.Svea hovrättSvea hovrätt, dom 2009-05-18 i mål nr T 8520-07.Svea hovrätt, dom 2009-11-09 i mål nr T 5230-08.95Svea hovrätt, dom 2010-06-

i rättsfallet J och kvittot NJA 1976 s. 667 uttalatatt en borgenär, vid en gäldenärs invändning om underskriftsförfalskningavseende kvitto, att borgenären ska göra gäldenärens namnteckningövervägande sannolik. Bevisbörderegeln har tillämpats i någrahovrättsavgöranden, bland annat vid invändning omunderskriftsförfalskning avseende skriftlig borgensförbindelse ochskuldebrev. Bevisbörderegler tillämpas endast på rättsfakta. Frågan om vemsom skrivit en namnteckning på ett skriftligt fordringsbevis, exempelvis ettkvitto eller ett skuldebrev, är inte ett rättsfaktum. Utgångspunkten är därföratt en bevisbörderegel inte ska tillämpas vid invändning omunderskriftsförfalskning. En tolkning av avgörandena är att frågan omäktheten av gäldenärens namnteckning betraktats som enpresumtionsgrundande omständighet i en bevispresumtionsregel och atträttsföljden varit att försträckning presumerats.Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 uttalat att om eninnehavare av en avancerad elektronisk underskrift gör en invändning omobehörig användning av underskriften ska bedömningen ske i två steg. Detska först prövas om det är den aktuella underskriften som har använts.Därefter ska det prövas om det är gäldenären som använt underskriften.3Eftersom frågan om vem som använt den elektroniska underskriften inte ärett rättsfaktum ska en bevisbörderegel som utgångspunkt inte tillämpas. Entolkning av rättsfallet är att Högsta domstolen tillämpat enbevispresumtionsregel. Den aktuella regeln kan beskrivas enligt följande. Iett första steg ska borgenären visa att den tekniska lösning som använts föratt underteckna kontraktet motsvarar skapandet av en avancerad elektroniskunderskrift. Om borgenären uppfyller sin bevisbörda beträffande denomständigheten presumeras underskriften ha skapats genom identifieringmed gäldenärens personliga kod, exempelvis säkerhetskoden till BankIDell

sta domstolen tillämpat enbevispresumtionsregel. Den aktuella regeln kan beskrivas enligt följande. Iett första steg ska borgenären visa att den tekniska lösning som använts föratt underteckna kontraktet motsvarar skapandet av en avancerad elektroniskunderskrift. Om borgenären uppfyller sin bevisbörda beträffande denomständigheten presumeras underskriften ha skapats genom identifieringmed gäldenärens personliga kod, exempelvis säkerhetskoden till BankIDeller den personliga koden till en så kallad bankdosa. I nästa steg skagäldenären göra det antagligt att obehörig användning av den elektroniskaunderskriften förekommit. Om gäldenären uppfyller sin bevisbördabeträffande den omständigheten anses det inte föreligga någotfordringsförhållande mellan parterna. Om gäldenären inte uppfyller sinbevisbörda beträffande den omständigheten presumerasfordringsförhållande föreligga mellan parterna.Högsta domstolens bevisbörderegel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 kanmotiveras från ett ändamålsperspektiv. Om borgenären hade bevisbördan förden omständigheten att obehörig användning inte förekommit hade detsannolikt inverkat negativt på systemet med elektroniska underskrifter somhelhet och i förlängningen riskerat minska viljan hos borgenärer att lämnakrediter.Bevisbörderegeln kan även motiveras från ett bevissäkringsperspektiv. Enborgenär har i den aktuella situationen möjlighet att säkra bevisning om atten viss elektronisk underskrift använts för att underteckna ett elektronisktkontrakt, men kan svårligen säkra bevisning om sådana omständigheter somtalar för att obehörig användning av den elektroniska underskriften inteförekommit. Det är innehavaren av den elektroniska underskriften som harkunskap om bland annat vilka personer som haft tillgång tillsäkerhetskoden, på vilka platser koden har förvarats och andraomständigheter som talar för att obehörig användning förekommit.4FörordJa

iljemedlem, för att därefter, i syfte att undgå betalningsskyldighet, påståatt någon annan obehörigen använt hans eller hennes elektroniskaunderskrift för att underteckna kontraktet. Det här exemplet belyser debevisbördeproblem som kan uppstå i en situation när det görs en invändningom obehörig användning av elektronisk underskrift.Högsta domstolen har i rättsfallet Låneavtalet med 4Finance NJA 2017s. 1105 prövat frågan om bevisbördans placering i en situation dåinnehavaren av den elektroniska underskriften gör en invändning omobehörig användning. Den genom prejudikatet skapade bevisbörderegelnstår i fokus för den fortsatta framställningen.BankID, Statistik BankID användning och innehav,https://www.bankid.com/assets/bankid/stats/2021/statistik-2021-12.pdf (besökt 2022-0517).171.2 Syfte och frågeställningarUppsatsens syfte är att klarlägga och ge förståelse för den bevisbörderegel2som skapades genom prejudikatet NJA 2017 s. 1105. I rättsfallet prövadesfrågan om bevisbördans placering i en situation då innehavaren av enavancerad elektronisk underskrift3, mot ett yrkande om återbetalning av lån,invände att underskriften använts obehörigen av någon annan för attunderteckna en elektronisk låneförbindelse. Uppsatsens syfte omfattar ävenatt ge förståelse för hur den aktuella bevisbörderegeln förhåller sig tilltidigare praxis från Högsta domstolen och hovrätterna4 om bevisbördansplacering vid invändning om underskriftsförfalskning. Syftet uppfyllsgenom att följande frågeställningar besvaras:Hur ska bevisbördan fördelas vid invändning omunderskriftsförfalskningHur ska bevisbördan fördelas vid invändning om obehöriganvändning av en avancerad elektronisk underskriftAv uppsatsen följer att den bevisbörderegel som skapades genomprejudikatet NJA 2017 s. 1105 skiljer sig från tidigare bevisbörderegler imål om försträckning i vilka gäldenären frams

är att klarlägga och ge förståelse för den bevisbörderegel2som skapades genom prejudikatet NJA 2017 s. 1105. I rättsfallet prövadesfrågan om bevisbördans placering i en situation då innehavaren av enavancerad elektronisk underskrift3, mot ett yrkande om återbetalning av lån,invände att underskriften använts obehörigen av någon annan för attunderteckna en elektronisk låneförbindelse. Uppsatsens syfte omfattar ävenatt ge förståelse för hur den aktuella bevisbörderegeln förhåller sig tilltidigare praxis från Högsta domstolen och hovrätterna4 om bevisbördansplacering vid invändning om underskriftsförfalskning. Syftet uppfyllsgenom att följande frågeställningar besvaras:Hur ska bevisbördan fördelas vid invändning omunderskriftsförfalskningHur ska bevisbördan fördelas vid invändning om obehöriganvändning av en avancerad elektronisk underskriftAv uppsatsen följer att den bevisbörderegel som skapades genomprejudikatet NJA 2017 s. 1105 skiljer sig från tidigare bevisbörderegler imål om försträckning i vilka gäldenären framställt en invändning omunderskriftsförfalskning avseende en skriftlig borgensförbindelse eller ettskuldebrev. Mot den bakgrunden finns det anledning att analysera vilka skälsom kan motivera att olika bevisbörderegler tillämpas beroende på ominvändningen avser en skriftligt undertecknad eller en elektronisktundertecknad lånehandling.5 Den analysen ligger inom ramen för uppsatsenssyfte.2I uppsatsen undersöks den första delen av bevisbörderegeln, det vill säga vem av parternasom bär bevisbördan för rättsfaktumet i fråga. Se vidare kapitel 1.3 och kapitel 3.4.3För definition av termen avancerad elektronisk underskrift, se kapitel 2.3.4Refererade avgöranden i NJA och RH.5Med lånehandling avses ett skriftligt eller ett elektroniskt dokument som undertecknats avgäldenären (eller borgensmannen) i samband med att avtal om försträckning slutits. Enlånehan

nisk underskrift, se kapitel 2.3.4Refererade avgöranden i NJA och RH.5Med lånehandling avses ett skriftligt eller ett elektroniskt dokument som undertecknats avgäldenären (eller borgensmannen) i samband med att avtal om försträckning slutits. Enlånehandling kan exempelvis vara en borgensförbindelse, ett skuldebrev eller ettlånekontrakt.81.3 AvgränsningarUppsatsen har en civilprocessrättslig inriktning med särskilt fokus på fråganom bevisbördans placering vid invändning om underskriftsförfalskningrespektive obehörig användning av elektronisk underskrift. Med undantagför beskrivningen i kapitel 2 lämnas de civilrättsliga utgångspunkternautanför framställningen. I kapitel 2 begränsas beskrivningen av decivilrättsliga utgångspunkterna till de delar som är nödvändiga för attundersöka och tolka de bevisbörderegler som tillämpats i tidigare praxisavseende underskriftsförfalskning samt den bevisbörderegel som skapadesgenom prejudikatet NJA 2017 s. 1105. En naturlig följd av uppsatsens syfteär att de civilrättsliga verkningarna av innehållsförfalskning lämnas utanförframställningen. Vad gäller elektroniska underskrifter begränsasbeskrivningen till en sådan underskrifts rättsverkan och bevisverkan.Således lämnas bland annat de tekniska aspekterna av en sådan underskriftutanför framställningen. De olika typerna av elektroniska underskrifterbeskrivs endast kort och översiktligt.Frågan om bevisbördans placering i dispositiva tvistemål innehåller fleraaspekter. Mot bakgrund av uppsatsens syfte lämnas några av dessa helt ellerdelvis utanför framställningen. En aspekt är vilket beviskrav som ska gällaför den part som har bevisbördan för ett visst rättsfaktum. Frågan om vilketbeviskrav som ska gälla lämnas dock utanför framställningen, med undantagför en kort beskrivning i kapitel 3.5.2 och några korta konstateranden i denlöpande analysen i kapitel 4. Skälet till den avgränsningen är a

isbörderegeln i fråga. Iuppsatsen finns inte någon ambition att redogöra fullständigt för de teoriersom behandlats i den civilprocessrättsliga doktrinen. En avgränsning görs istället till bevissäkringsteorin och den ändamålsstyrda teorin av det skäletatt dessa tagit en central plats i den diskussion som förts i bland annatdoktrinen.6 Inte heller beträffande de teorierna finns det någon ambition tillfullständig beskrivning. Teorierna beskrivs i de delar som bedöms relevantaför undersökningen och analysen av de bevisbörderegler som behandlas iuppsatsen.I uppsatsen beskrivs och analyseras olika typer av bevispresumtionsregler.Med bevispresumtionsregler avses i uppsatsen sådana regler som skapatsoch tillämpats i praxis. Sådana presumtioner som följer av lag eller annanförfattning lämnas utanför framställningen.1.4 Metod och materialUppsatsens syfte är att klarlägga och ge förståelse för den bevisbörderegelsom skapades genom prejudikatet NJA 2017 s. 1105, samt ge förståelse förhur den aktuella regeln förhåller sig till tidigare praxis avseendebevisbördans placering vid invändning om underskriftsförfalskning. För attuppnå syftet rekonstrueras och tolkas de aktuella bevisbördereglerna medledning av de allmänt accepterade rättskällorna. Den metod som användskan därför beskrivas som rättsdogmatisk. 7 Undersökningen i den här delensyftar till att klarlägga och beskriva rättsläget så som det är, vilket kanbeskrivas som en argumentation de lege lata.8Se bland andra Westberg (2021) s. 398 ff. Se även Bilbranden i Sollentuna NJA 2021s. 983 punkt 8.7Kleineman (2018) s. 21. För kritik mot termen rättsdogmatik, se Sandgren (2005) s. 648ff.8Kleineman (2018) s. 36.610Inom ramen för uppsatsen syfte ligger också en analys av de skäl som kanmotivera att olika bevisbörderegler tillämpas beroende på om en invändningavser en fysiskt eller elektroniskt undertecknad lånehandling. Eftersom

annan utgångspunkt är tolkningar av aktuella avgöranden i doktrinen,framför allt beträffande användningen av bevispresumtioner. Det skaframhållas att domstolarna i flera av avgörandena inte uttalar sig omanvändningen av en bevispresumtion. Det finns alltså en diskrepans mellannågra av domskälen som sådana och de tolkningar som gjorts av dem. Detförhållandet har motiverat ett självständigt och kritiskt förhållningssätt tillrättsfallen.I kapitlet undersöks några hovrättsavgöranden i vilka frågan ombevisbördans placering vid invändning om underskriftsförfalskningavseende skuldebrev prövades. I rättsfallen framgår det inte alltid vilket typav skuldebrev det rörde sig om. Det bedöms dock inte vara ett problemeftersom invändningen framställdes i förhållandet mellan den ursprungligeborgenären och den ursprunglige gäldenären/borgensmannen.Resonemanget utvecklas i kommentaren till respektive rättsfall.I kapitel 5 behandlas rättsfallet NJA 2017 s. 1105. Kapitlet genomsyras avbåde rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod. 15 Ett problem vid tolkningenav rättsfallet är att det i stor utsträckning saknas uttalanden i dencivilprocessrättsliga doktrinen om hur den aktuella bevisbörderegeln bör15Kleineman (2018) s. 21 och 36; Sandgren (2005) s. 655 f.13förstås. Det finns några kommentarer i doktrinen som hänvisas till. I övrigtgörs tolkningen av bevisbörderegeln med utgångspunkt från dels tidigarepraxis, dels från tidigare uttalanden i doktrinen beträffande användningen avbevispresumtioner.1.5 PerspektivUppsatsen har ett civilprocessrättsligt perspektiv. Det innebär att debevisbörderegler som tillämpats i tidigare praxis och den bevisbörderegelsom skapades i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 rekonstrueras och tolkas genomatt processrättsliga utgångspunkter för bevisbördans placering anläggs.16Det innebär i sin tur att den processrättsliga synen på bland annat karaktärenav olika faktapå

älldes i förhållandet mellan den ursprungligeborgenären och den ursprunglige gäldenären/borgensmannen.Resonemanget utvecklas i kommentaren till respektive rättsfall.I kapitel 5 behandlas rättsfallet NJA 2017 s. 1105. Kapitlet genomsyras avbåde rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod. 15 Ett problem vid tolkningenav rättsfallet är att det i stor utsträckning saknas uttalanden i dencivilprocessrättsliga doktrinen om hur den aktuella bevisbörderegeln bör15Kleineman (2018) s. 21 och 36; Sandgren (2005) s. 655 f.13förstås. Det finns några kommentarer i doktrinen som hänvisas till. I övrigtgörs tolkningen av bevisbörderegeln med utgångspunkt från dels tidigarepraxis, dels från tidigare uttalanden i doktrinen beträffande användningen avbevispresumtioner.1.5 PerspektivUppsatsen har ett civilprocessrättsligt perspektiv. Det innebär att debevisbörderegler som tillämpats i tidigare praxis och den bevisbörderegelsom skapades i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 rekonstrueras och tolkas genomatt processrättsliga utgångspunkter för bevisbördans placering anläggs.16Det innebär i sin tur att den processrättsliga synen på bland annat karaktärenav olika faktapåståenden, vilka faktapåståenden som kan bli föremål förbevisbörda, grundläggande teorier om bevisbördans placering samtkonstruktionen av bevispresumtioner är styrande för undersökningen ochanalysen. En annan följd av det civilprocessrättsliga perspektivet är attpraxis och doktrin är centrala rättskällor i undersökningen och analysen.I undersökningen och analysen tas utgångspunkt i rättstillämparensperspektiv.17 Uppsatsens frågeställningar är formulerade utifrån vad som ärgällande rätt och besvaras därför lämpligen med utgångspunkt i etttillämparperspektiv.1.6 ForskningslägePrinciperna för bevisbördans placering har behandlats utförligt i dencivilprocessrättsliga doktrinen, av bland andra Ekelöf, Heuman ochOlivecrona.18 Fråg

och analysen tas utgångspunkt i rättstillämparensperspektiv.17 Uppsatsens frågeställningar är formulerade utifrån vad som ärgällande rätt och besvaras därför lämpligen med utgångspunkt i etttillämparperspektiv.1.6 ForskningslägePrinciperna för bevisbördans placering har behandlats utförligt i dencivilprocessrättsliga doktrinen, av bland andra Ekelöf, Heuman ochOlivecrona.18 Frågan om bevisbördans placering vid invändning omunderskriftsförfalskning har diskuterats, av bland andra Boman, Nordh ochWestberg, i förhållande till några av de rättsfall som redogörs för i kapitel16De processrättsliga utgångspunkterna utvecklas i kapitel 3.Olsen (2004) s. 105 ff.18Se till exempel Ekelöf (2009), Heuman (2005) och Olivecrona (1930).17144.19 Bengtsson har skrivit en artikel om bevisbörda och beviskrav vidinvändning om obehörig användning av elektronisk underskrift (artikeln ärskriven före Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2017 s. 1105).20Nordh har kort berört frågan om Högsta domstolen kan ha tillämpat enbevispresumtionsregel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105.21Uppsatsens bidrag till forskningen är dels att ingående beskriva ochanalysera den bevisbörderegel som skapades i rättsfallet NJA 2017 s. 1105,dels att sätta avgörandet i relation till tidigare rättsfall om bevisbördansplacering vid invändning om underskriftsförfalskning. En sådan beskrivningoch analys kan förhoppningsvis ge ökad förståelse för debevisbördeproblem som uppkommer när det görs en invändning omobehörig användning av elektronisk underskrift.1.7 DispositionI kapitel 2 beskrivs de civilrättsliga utgångspunkter som är relevanta för attundersöka och analysera den aktuella bevisbördeproblematiken. I kapitletbeskrivs den civilrättsliga regeln om återbetalning på grund av försträckningoch rättsverkningarna av underskriftsförfalskning respektive obehöriganvändning av elektronisk underskrift. I kapitl

ärgällande rätt och besvaras därför lämpligen med utgångspunkt i etttillämparperspektiv.1.6 ForskningslägePrinciperna för bevisbördans placering har behandlats utförligt i dencivilprocessrättsliga doktrinen, av bland andra Ekelöf, Heuman ochOlivecrona.18 Frågan om bevisbördans placering vid invändning omunderskriftsförfalskning har diskuterats, av bland andra Boman, Nordh ochWestberg, i förhållande till några av de rättsfall som redogörs för i kapitel16De processrättsliga utgångspunkterna utvecklas i kapitel 3.Olsen (2004) s. 105 ff.18Se till exempel Ekelöf (2009), Heuman (2005) och Olivecrona (1930).17144.19 Bengtsson har skrivit en artikel om bevisbörda och beviskrav vidinvändning om obehörig användning av elektronisk underskrift (artikeln ärskriven före Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2017 s. 1105).20Nordh har kort berört frågan om Högsta domstolen kan ha tillämpat enbevispresumtionsregel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105.21Uppsatsens bidrag till forskningen är dels att ingående beskriva ochanalysera den bevisbörderegel som skapades i rättsfallet NJA 2017 s. 1105,dels att sätta avgörandet i relation till tidigare rättsfall om bevisbördansplacering vid invändning om underskriftsförfalskning. En sådan beskrivningoch analys kan förhoppningsvis ge ökad förståelse för debevisbördeproblem som uppkommer när det görs en invändning omobehörig användning av elektronisk underskrift.1.7 DispositionI kapitel 2 beskrivs de civilrättsliga utgångspunkter som är relevanta för attundersöka och analysera den aktuella bevisbördeproblematiken. I kapitletbeskrivs den civilrättsliga regeln om återbetalning på grund av försträckningoch rättsverkningarna av underskriftsförfalskning respektive obehöriganvändning av elektronisk underskrift. I kapitlet redogörs även föranvändningen av elektroniska underskrifter och vilken rättsverkanrespektive bevisverkan en sådan unders

placering har behandlats utförligt i dencivilprocessrättsliga doktrinen, av bland andra Ekelöf, Heuman ochOlivecrona.18 Frågan om bevisbördans placering vid invändning omunderskriftsförfalskning har diskuterats, av bland andra Boman, Nordh ochWestberg, i förhållande till några av de rättsfall som redogörs för i kapitel16De processrättsliga utgångspunkterna utvecklas i kapitel 3.Olsen (2004) s. 105 ff.18Se till exempel Ekelöf (2009), Heuman (2005) och Olivecrona (1930).17144.19 Bengtsson har skrivit en artikel om bevisbörda och beviskrav vidinvändning om obehörig användning av elektronisk underskrift (artikeln ärskriven före Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2017 s. 1105).20Nordh har kort berört frågan om Högsta domstolen kan ha tillämpat enbevispresumtionsregel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105.21Uppsatsens bidrag till forskningen är dels att ingående beskriva ochanalysera den bevisbörderegel som skapades i rättsfallet NJA 2017 s. 1105,dels att sätta avgörandet i relation till tidigare rättsfall om bevisbördansplacering vid invändning om underskriftsförfalskning. En sådan beskrivningoch analys kan förhoppningsvis ge ökad förståelse för debevisbördeproblem som uppkommer när det görs en invändning omobehörig användning av elektronisk underskrift.1.7 DispositionI kapitel 2 beskrivs de civilrättsliga utgångspunkter som är relevanta för attundersöka och analysera den aktuella bevisbördeproblematiken. I kapitletbeskrivs den civilrättsliga regeln om återbetalning på grund av försträckningoch rättsverkningarna av underskriftsförfalskning respektive obehöriganvändning av elektronisk underskrift. I kapitlet redogörs även föranvändningen av elektroniska underskrifter och vilken rättsverkanrespektive bevisverkan en sådan underskrift har.I kapitel 3 beskrivs de processrättsliga utgångspunkterna för bevisbördansplacering i dispositiva tvistemål. Kapitlet inleds med en g

ktären avgäldenärens framställda sakinvändningar i ett sådant mål. Kapitlet övergårdärefter till att beskriva de allmänna utgångspunkterna för bevisbördans19Se till exempel Boman (1992), Nordh (2019) Praktisk process VII och Westberg (2004).Se Bengtsson (2013).21Se Nordh (2019) Praktisk process VII.2015placering i dispositiva tvistemål, särskilt i förhållande till den aktuellabevisbördeproblematiken. Slutligen behandlas de allmännautgångspunkterna avseende tillämpningen av bevispresumtioner.I kapitel 4 behandlas tidigare praxis om bevisbördans placering vidinvändning om underskriftsförfalskning. Kapitlet inleds med en allmängenomgång av utrymmet för att knyta en presumtion till innehavet av ettskriftligt fordringsbevis. Kapitlet är därefter disponerat på så sätt attrespektive rättsfall refereras och kommenteras i ett särskilt delkapitel.Kapitlet avslutas med några sammanfattande kommentarer.I kapitel 5 behandlas avgörandet NJA 2017 s. 1105. Kapitlet inleds med ettreferat av avgörandet och avslutas med en kommentar.I kapitel 6 besvaras uppsatsens inledande frågeställningar genom ensammanfattning av de slutsatser som kommit fram.162 Civilrättsliga utgångspunkter2.1 InledningInnan de processrättsliga utgångspunkterna för bevisbördans placeringbehandlas är det nödvändigt att översiktligt beskriva de civilrättsligaaspekter som aktualiseras i en situation då en utpekad gäldenär, mot ettpåstående om försträckning, framställer en invändning omunderskriftsförfalskning eller obehörig användning av hans eller henneselektroniska underskrift. Genom att beskriva den civilrättsliga regelborgenären stödjer sin talan på ges förståelse för vilka faktiskaomständigheter borgenären behöver åberopa för att yrkandet omåterbetalning ska bifallas och vilka invändningar gäldenären behöver göraför att käromålet ska ogillas helt eller delvis. En sådan beskrivningunderlättar äve

ionerregleras i 5 a kap. lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen).58Huvudregeln vid en obehörig transaktion är att betaltjänstleverantören skaåterställa kontot till den ställning som det skulle ha haft om transaktioneninte hade genomförts.59 Med obehörig transaktion avses en transaktion somgenomförts utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligtkontoavtalet är behörig att använda kontot. 60 Om en obehörig transaktiongenomförts från ett konto ansvarar kontohavaren för det belopp (ibland medvissa begränsningar) som förts ut bland annat då denne inte skyddat sinpersonliga behörighetsfunktion,61 åsidosatt en skyldighet genom grovoaktsamhet,62 eller handlat särskilt klandervärt.632.5 SammanfattningAvtal om försträckning kommer till stånd genom att en part lämnar ettanbud (1) om försträckning av en viss summa pengar som motparten antargenom en accept (2) och att det sker en förmögenhetsöverföring (3) från56NJA 2017 s. 1105 punkt 17.Prop. 1999/2000:117 s. 48; Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017punkterna 11 och 13.58I fråga om avtal som ingåtts före ikraftträdandet av betaltjänstlagen tillämpas denupphävda lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument.595 a kap. 1 första stycket betaltjänstlagen. Bestämmelser om kontohavarens ansvar finnsi 5 a kap. 2 6 betaltjänstlagen.601 kap. 4 betaltjänstlagen.615 a kap. 2 betaltjänstlagen.625 a kap. 3 första stycket betaltjänstlagen.635 a kap. 3 andra stycket betaltjänstlagen.5723borgenären till gäldenären. Om de förutsättningarna är uppfyllda ärgäldenären skyldig att betala tillbaka den försträckta summan då fordranförfaller till betalning. Ett försträckningsavtal kan slutas formlöst vilketinnebär att såväl anbud som accept kan manifesteras bland annat muntligen.Det innebär vidare att gäldenärens skriftliga namnteckning eller elektronis

4Finance. Detvar ostridigt att hon haft det bankkonto som 4Finance angett och attbeloppet förts över till det kontot den 4 februari 2015. Samma dag hadebeloppet förts över till hennes sons konto, vilket hade skett innan honupptäckte att beloppet förts in på hennes konto. Hon kunde därmed inteanses ha tagit emot beloppet. Hon hade inte i efterhand godtagit ansvar förlånet på något sätt. Att pengarna passerat hennes konto kunde inte ansesinnebära att hon hade något betalningsansvar gentemot 4Finance. 228S.I. motsatte sig även att låneavtalet hade ingåtts via BankID eller annanmotsvarande teknik. För det fall motparten skulle visa att låneavtalet hadeingåtts via BankID hade detta skett utan hennes vetskap. Någon annan hadei så fall skaffat ett BankID i hennes namn och förfalskat hennes signatur.Hon hade inte lämnat ut några koder till någon och kunde inte anses ha varitoaktsam för det fall någon använt sig av hennes kontouppgifter. Hennes226NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).228NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).22776agerande efter det att hon upptäckt att hennes konto använts av obehörigavisade att hon inte tagit upp lånet och inte varit oaktsam. 2295.3 Tingsrättens bedömningTingsrätten anförde inledningsvis att den som i en rättegång kräverbetalning på grund av ett påstått penninglån ska styrka sitt påstående.Tingsrätten anförde därefter, att det i ett fall som detta, då den påståddagäldenären invänder att hans eller hennes underskrift är förfalskad, skalångivaren normalt bevisa att underskriften är äkta. Därefter hänvisadetingsrätten till tidigare praxis och uttalade att långivaren, i en sådan situationsom var aktuell i målet, ska göra det övervägande sannolikt att låntagarensunderskrift är äkta. Enligt tingsrättens mening saknades det skäl att bedömaelektroniska signaturer på annat sätt

nto som 4Finance angett och attbeloppet förts över till det kontot den 4 februari 2015. Samma dag hadebeloppet förts över till hennes sons konto, vilket hade skett innan honupptäckte att beloppet förts in på hennes konto. Hon kunde därmed inteanses ha tagit emot beloppet. Hon hade inte i efterhand godtagit ansvar förlånet på något sätt. Att pengarna passerat hennes konto kunde inte ansesinnebära att hon hade något betalningsansvar gentemot 4Finance. 228S.I. motsatte sig även att låneavtalet hade ingåtts via BankID eller annanmotsvarande teknik. För det fall motparten skulle visa att låneavtalet hadeingåtts via BankID hade detta skett utan hennes vetskap. Någon annan hadei så fall skaffat ett BankID i hennes namn och förfalskat hennes signatur.Hon hade inte lämnat ut några koder till någon och kunde inte anses ha varitoaktsam för det fall någon använt sig av hennes kontouppgifter. Hennes226NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).228NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).22776agerande efter det att hon upptäckt att hennes konto använts av obehörigavisade att hon inte tagit upp lånet och inte varit oaktsam. 2295.3 Tingsrättens bedömningTingsrätten anförde inledningsvis att den som i en rättegång kräverbetalning på grund av ett påstått penninglån ska styrka sitt påstående.Tingsrätten anförde därefter, att det i ett fall som detta, då den påståddagäldenären invänder att hans eller hennes underskrift är förfalskad, skalångivaren normalt bevisa att underskriften är äkta. Därefter hänvisadetingsrätten till tidigare praxis och uttalade att långivaren, i en sådan situationsom var aktuell i målet, ska göra det övervägande sannolikt att låntagarensunderskrift är äkta. Enligt tingsrättens mening saknades det skäl att bedömaelektroniska signaturer på annat sätt än vanliga underskrifter. 230Enligt tingsrätten

ill det kontot den 4 februari 2015. Samma dag hadebeloppet förts över till hennes sons konto, vilket hade skett innan honupptäckte att beloppet förts in på hennes konto. Hon kunde därmed inteanses ha tagit emot beloppet. Hon hade inte i efterhand godtagit ansvar förlånet på något sätt. Att pengarna passerat hennes konto kunde inte ansesinnebära att hon hade något betalningsansvar gentemot 4Finance. 228S.I. motsatte sig även att låneavtalet hade ingåtts via BankID eller annanmotsvarande teknik. För det fall motparten skulle visa att låneavtalet hadeingåtts via BankID hade detta skett utan hennes vetskap. Någon annan hadei så fall skaffat ett BankID i hennes namn och förfalskat hennes signatur.Hon hade inte lämnat ut några koder till någon och kunde inte anses ha varitoaktsam för det fall någon använt sig av hennes kontouppgifter. Hennes226NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).228NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).22776agerande efter det att hon upptäckt att hennes konto använts av obehörigavisade att hon inte tagit upp lånet och inte varit oaktsam. 2295.3 Tingsrättens bedömningTingsrätten anförde inledningsvis att den som i en rättegång kräverbetalning på grund av ett påstått penninglån ska styrka sitt påstående.Tingsrätten anförde därefter, att det i ett fall som detta, då den påståddagäldenären invänder att hans eller hennes underskrift är förfalskad, skalångivaren normalt bevisa att underskriften är äkta. Därefter hänvisadetingsrätten till tidigare praxis och uttalade att långivaren, i en sådan situationsom var aktuell i målet, ska göra det övervägande sannolikt att låntagarensunderskrift är äkta. Enligt tingsrättens mening saknades det skäl att bedömaelektroniska signaturer på annat sätt än vanliga underskrifter. 230Enligt tingsrätten visade utredningen i målet att det aktuella lånet ta

et skäl att bedömaelektroniska signaturer på annat sätt än vanliga underskrifter. 230Enligt tingsrätten visade utredningen i målet att det aktuella lånet tagits uppgenom S.I:s elektroniska signatur. Tingsrätten ansåg däremot att 4Financeinte gjort det övervägande sannolikt att S.I:s elektroniska underskrift varäkta. Detta bland annat med hänsyn till att S.I. gjort anmälningar till polisenoch till Nordea om obehöriga insättningar till och uttag från hennes konto,att pengarna omgående förts över till en annan persons konto och att hon fåtte-postmeddelanden från någon som uppgav sig företräda 4Finance.Tingsrätten bedömde att 4Finance inte heller på någon annan grund styrktnågot avtal mellan parterna. Tingsrätten ogillade därför käromålet. 2315.4 Hovrättens bedömning4Finance överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade atthovrätten skulle bifalla käromålet. S.I. motsatte sig att tingsrättens domändrades.232229NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).231NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).232NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).23077Hovrätten uttalade inledningsvis att den som kräver betalning på grund avett påstått penninglån ska styrka sitt påstående. I likhet med tingsrättenbedömde hovrätten att 4Finance visat att den aktuella låneansökanundertecknats med S.I:s elektroniska underskrift. Detta eftersom det avutredningen i målet framgick att den tekniska lösning som använtsmotsvarade tekniken för skapandet av en så kallad avancerad elektroniskunderskrift.233Hovrätten prövade därefter frågan hur ett fordringsbevis som undertecknatsgenom användande av en avancerad elektronisk underskrift, ellermotsvarande teknik, skulle behandlas. Hovrätten konstaterade att enavancerad elektronisk underskrift kan tillkomma genom att någon annan änden angivna personen, för skapandet av underskr

nat sätt än vanliga underskrifter. 230Enligt tingsrätten visade utredningen i målet att det aktuella lånet tagits uppgenom S.I:s elektroniska signatur. Tingsrätten ansåg däremot att 4Financeinte gjort det övervägande sannolikt att S.I:s elektroniska underskrift varäkta. Detta bland annat med hänsyn till att S.I. gjort anmälningar till polisenoch till Nordea om obehöriga insättningar till och uttag från hennes konto,att pengarna omgående förts över till en annan persons konto och att hon fåtte-postmeddelanden från någon som uppgav sig företräda 4Finance.Tingsrätten bedömde att 4Finance inte heller på någon annan grund styrktnågot avtal mellan parterna. Tingsrätten ogillade därför käromålet. 2315.4 Hovrättens bedömning4Finance överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade atthovrätten skulle bifalla käromålet. S.I. motsatte sig att tingsrättens domändrades.232229NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).231NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).232NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).23077Hovrätten uttalade inledningsvis att den som kräver betalning på grund avett påstått penninglån ska styrka sitt påstående. I likhet med tingsrättenbedömde hovrätten att 4Finance visat att den aktuella låneansökanundertecknats med S.I:s elektroniska underskrift. Detta eftersom det avutredningen i målet framgick att den tekniska lösning som använtsmotsvarade tekniken för skapandet av en så kallad avancerad elektroniskunderskrift.233Hovrätten prövade därefter frågan hur ett fordringsbevis som undertecknatsgenom användande av en avancerad elektronisk underskrift, ellermotsvarande teknik, skulle behandlas. Hovrätten konstaterade att enavancerad elektronisk underskrift kan tillkomma genom att någon annan änden angivna personen, för skapandet av underskriften, använder sig avuppgifter som enbart den an

ätten visade utredningen i målet att det aktuella lånet tagits uppgenom S.I:s elektroniska signatur. Tingsrätten ansåg däremot att 4Financeinte gjort det övervägande sannolikt att S.I:s elektroniska underskrift varäkta. Detta bland annat med hänsyn till att S.I. gjort anmälningar till polisenoch till Nordea om obehöriga insättningar till och uttag från hennes konto,att pengarna omgående förts över till en annan persons konto och att hon fåtte-postmeddelanden från någon som uppgav sig företräda 4Finance.Tingsrätten bedömde att 4Finance inte heller på någon annan grund styrktnågot avtal mellan parterna. Tingsrätten ogillade därför käromålet. 2315.4 Hovrättens bedömning4Finance överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade atthovrätten skulle bifalla käromålet. S.I. motsatte sig att tingsrättens domändrades.232229NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).231NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).232NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).23077Hovrätten uttalade inledningsvis att den som kräver betalning på grund avett påstått penninglån ska styrka sitt påstående. I likhet med tingsrättenbedömde hovrätten att 4Finance visat att den aktuella låneansökanundertecknats med S.I:s elektroniska underskrift. Detta eftersom det avutredningen i målet framgick att den tekniska lösning som använtsmotsvarade tekniken för skapandet av en så kallad avancerad elektroniskunderskrift.233Hovrätten prövade därefter frågan hur ett fordringsbevis som undertecknatsgenom användande av en avancerad elektronisk underskrift, ellermotsvarande teknik, skulle behandlas. Hovrätten konstaterade att enavancerad elektronisk underskrift kan tillkomma genom att någon annan änden angivna personen, för skapandet av underskriften, använder sig avuppgifter som enbart den angivna personen ska kunna använda, såsomexempelvis Ba

net tagits uppgenom S.I:s elektroniska signatur. Tingsrätten ansåg däremot att 4Financeinte gjort det övervägande sannolikt att S.I:s elektroniska underskrift varäkta. Detta bland annat med hänsyn till att S.I. gjort anmälningar till polisenoch till Nordea om obehöriga insättningar till och uttag från hennes konto,att pengarna omgående förts över till en annan persons konto och att hon fåtte-postmeddelanden från någon som uppgav sig företräda 4Finance.Tingsrätten bedömde att 4Finance inte heller på någon annan grund styrktnågot avtal mellan parterna. Tingsrätten ogillade därför käromålet. 2315.4 Hovrättens bedömning4Finance överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade atthovrätten skulle bifalla käromålet. S.I. motsatte sig att tingsrättens domändrades.232229NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).231NJA 2017 s. 1105 (referatet av tingsrättens dom).232NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).23077Hovrätten uttalade inledningsvis att den som kräver betalning på grund avett påstått penninglån ska styrka sitt påstående. I likhet med tingsrättenbedömde hovrätten att 4Finance visat att den aktuella låneansökanundertecknats med S.I:s elektroniska underskrift. Detta eftersom det avutredningen i målet framgick att den tekniska lösning som använtsmotsvarade tekniken för skapandet av en så kallad avancerad elektroniskunderskrift.233Hovrätten prövade därefter frågan hur ett fordringsbevis som undertecknatsgenom användande av en avancerad elektronisk underskrift, ellermotsvarande teknik, skulle behandlas. Hovrätten konstaterade att enavancerad elektronisk underskrift kan tillkomma genom att någon annan änden angivna personen, för skapandet av underskriften, använder sig avuppgifter som enbart den angivna personen ska kunna använda, såsomexempelvis BankID eller den personliga koden till en bankdosa. Attu

n meningen att angiven undertecknares personligauppgifter använts för skapandet av underskriften innebär därmed intenödvändigtvis att det är angiven undertecknare som själv använt uppgifternaeller ens varit medveten om att uppgifterna använts. Hovrätten konstateradesamtidigt att det typisk sett torde vara svårare för en borgenär som förlitarsig på en elektronisk underskrift att säkra bevisning om vem som skapat denän det är för en borgenär att säkra bevisning om vem som undertecknat enfysisk handling.234Hovrätten ansåg att situationen i målet var närliggande den som var aktuell irättsfallet NJA 1992 s. 263.235 Hovrätten uttalade att även avanceradeelektroniska underskrifter numera måste anses utgöra en form avmasshantering. Hovrätten uttalade vidare att det var lätt att föreställa sig deproblem som skulle uppstå för företag som, exempelvis vid handel påinternet, regelmässigt använder sig av denna teknik för identifiering av233NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).235Se kapitel 4.4.1.23478kunderna, om de, vid en invändning om att någon annan än den påståddekunden använt dennes elektroniska underskrift, skulle ha att styrka att såinte var fallet. Enligt hovrätten torde dessutom borgenärens möjligheter attlägga fram bevisning om vem som använt den elektroniska underskriftenvara än mindre än ett kontokortsföretags möjligheter att visa en underskriftsäkthet. Hovrätten bedömde sammantaget att det inte bör läggas en störrebörda på en borgenär som till stöd för en påstådd fordran åberopar ettfordringsbevis undertecknat med i vart fall en avancerad elektroniskunderskrift, eller motsvarande teknik, än att denne har att styrka attunderskriften skapats genom användandet av sådana uppgifter som enbartgäldenären ska kunna använda, till exempel BankID eller bankdosa. Omborgenären lyckas styrka detta, åligger det gäldenäre

uppgifter använts för skapandet av underskriften innebär därmed intenödvändigtvis att det är angiven undertecknare som själv använt uppgifternaeller ens varit medveten om att uppgifterna använts. Hovrätten konstateradesamtidigt att det typisk sett torde vara svårare för en borgenär som förlitarsig på en elektronisk underskrift att säkra bevisning om vem som skapat denän det är för en borgenär att säkra bevisning om vem som undertecknat enfysisk handling.234Hovrätten ansåg att situationen i målet var närliggande den som var aktuell irättsfallet NJA 1992 s. 263.235 Hovrätten uttalade att även avanceradeelektroniska underskrifter numera måste anses utgöra en form avmasshantering. Hovrätten uttalade vidare att det var lätt att föreställa sig deproblem som skulle uppstå för företag som, exempelvis vid handel påinternet, regelmässigt använder sig av denna teknik för identifiering av233NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).235Se kapitel 4.4.1.23478kunderna, om de, vid en invändning om att någon annan än den påståddekunden använt dennes elektroniska underskrift, skulle ha att styrka att såinte var fallet. Enligt hovrätten torde dessutom borgenärens möjligheter attlägga fram bevisning om vem som använt den elektroniska underskriftenvara än mindre än ett kontokortsföretags möjligheter att visa en underskriftsäkthet. Hovrätten bedömde sammantaget att det inte bör läggas en störrebörda på en borgenär som till stöd för en påstådd fordran åberopar ettfordringsbevis undertecknat med i vart fall en avancerad elektroniskunderskrift, eller motsvarande teknik, än att denne har att styrka attunderskriften skapats genom användandet av sådana uppgifter som enbartgäldenären ska kunna använda, till exempel BankID eller bankdosa. Omborgenären lyckas styrka detta, åligger det gäldenären att göra i vart fallantagligt att det inte ä

gifterna för att skapa den elektroniskasignaturen. Gör inte gäldenären det, presumeras låneförhållandetföreligga.236S.I. uppgav i förhör att hon för inloggning hos Nordea använde sig av en såkallad bankdosa, att hon aldrig låtit någon annan ta del av hennes personligakod och att hon inte hade koden nedskriven. Enligt hovrätten talade dessaomständigheter med styrka för att det var S.I. som själv använt sinpersonliga kod för att skapa den elektroniska underskriften. Mot att detskulle vara S.I, eller annan med hennes medgivande, som använt hennespersonliga kod talade enligt hovrätten främst de polisanmälningar honfaktiskt gjort och de e-postmeddelanden hon tagit emot. Hovrätten ansågdock, till skillnad från tingsrätten, att överföringen i sig varken talade föreller emot att det var S.I. som ingått avtalet. Detta med hänsyn till attöverföringen skett till en familjemedlem strax efter att hon tagit emotpengarna från 4Finance.237236237NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).79Vid en samlad bedömning fann hovrätten att S.I. inte gjort det antagligt attdet inte var hon själv, eller annan med hennes medgivande, som ansökt omlånet genom att använda hennes personliga kod för att skapa denelektroniska signaturen. Hovrätten presumerade därmed att det påståddalåneförhållandet förelåg. S.I. hade inte lyckats motbevisa presumtionen.Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom och biföll käromålet fullt ut.2385.5 Högsta domstolens bedömningS.I. överklagade och yrkade att Högsta domstolen skulle med ändring avhovrättens dom fastställa tingsrättens dom. 4Finance motsatte sig atthovrättens dom ändrades.239Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att huvudfrågan som skulleprövas var om S.I. hade ingått ett låneavtal med 4Finance.240 Högstadomstolen konstaterade att en elektronisk underskrift kan vara äkta i denmeningen att den fak

en. Gör inte gäldenären det, presumeras låneförhållandetföreligga.236S.I. uppgav i förhör att hon för inloggning hos Nordea använde sig av en såkallad bankdosa, att hon aldrig låtit någon annan ta del av hennes personligakod och att hon inte hade koden nedskriven. Enligt hovrätten talade dessaomständigheter med styrka för att det var S.I. som själv använt sinpersonliga kod för att skapa den elektroniska underskriften. Mot att detskulle vara S.I, eller annan med hennes medgivande, som använt hennespersonliga kod talade enligt hovrätten främst de polisanmälningar honfaktiskt gjort och de e-postmeddelanden hon tagit emot. Hovrätten ansågdock, till skillnad från tingsrätten, att överföringen i sig varken talade föreller emot att det var S.I. som ingått avtalet. Detta med hänsyn till attöverföringen skett till en familjemedlem strax efter att hon tagit emotpengarna från 4Finance.237236237NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).79Vid en samlad bedömning fann hovrätten att S.I. inte gjort det antagligt attdet inte var hon själv, eller annan med hennes medgivande, som ansökt omlånet genom att använda hennes personliga kod för att skapa denelektroniska signaturen. Hovrätten presumerade därmed att det påståddalåneförhållandet förelåg. S.I. hade inte lyckats motbevisa presumtionen.Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom och biföll käromålet fullt ut.2385.5 Högsta domstolens bedömningS.I. överklagade och yrkade att Högsta domstolen skulle med ändring avhovrättens dom fastställa tingsrättens dom. 4Finance motsatte sig atthovrättens dom ändrades.239Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att huvudfrågan som skulleprövas var om S.I. hade ingått ett låneavtal med 4Finance.240 Högstadomstolen konstaterade att en elektronisk underskrift kan vara äkta i denmeningen att den faktiskt har använts och att användningen har sket

underskrift kan vara äkta i denmeningen att den faktiskt har använts och att användningen har skett medtillämpning av relevanta säkerhetslösningar, till exempel med angivande avinnehavarens personliga kod, men att det av detta inte går att dra någonsäker slutsats beträffande frågan om det är innehavaren eller någon annansom har använt underskriften. Enligt Högsta domstolen måste därförbedömningen av om en elektronisk underskrift binder innehavaren ske i tvåsteg. Först ska det prövas om det är den aktuella underskriften som haranvänts. Därefter ska det prövas vem som har använt den.241Högsta domstolen uttalade följande beträffande det första steget ibedömningen. Det måste ankomma på långivaren, som är den part somtillhandahåller det bakomliggande tekniska systemet, att säkerställa atttekniken motsvarar högt ställda kvalitetskrav. En avancerad elektroniskunderskrift uppfyller sådana krav. Om långivaren visar att den tekniska238NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av Högsta domstolens dom).240NJA 2017 s. 1105 punkt 1.241NJA 2017 s. 1105 punkt 15.23980lösning som använts för att ingå ett låneavtal motsvarar skapandet av enavancerad elektronisk underskrift, och det inte finns något som tyder på attdet vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det använda systemet,bör kravet på långivaren i allmänhet anses uppfyllt. I ett sådant läge börutgångspunkten vara att den elektroniska underskriften inte är manipulerad,utan att den har skapats genom identifiering med gäldenärens personligakod.242Högsta domstolen uttalade bland annat följande beträffande det andra stegeti bedömningen. När i en sådan situation som anges i p. 16 den som ärangiven som låntagare på ett låneavtal gör gällande att han eller hon inte ärden person som har ingått avtalet, innefattar det normalt ett påstående om enobehörig användning av de uppgifter för

n faktiskt har använts och att användningen har skett medtillämpning av relevanta säkerhetslösningar, till exempel med angivande avinnehavarens personliga kod, men att det av detta inte går att dra någonsäker slutsats beträffande frågan om det är innehavaren eller någon annansom har använt underskriften. Enligt Högsta domstolen måste därförbedömningen av om en elektronisk underskrift binder innehavaren ske i tvåsteg. Först ska det prövas om det är den aktuella underskriften som haranvänts. Därefter ska det prövas vem som har använt den.241Högsta domstolen uttalade följande beträffande det första steget ibedömningen. Det måste ankomma på långivaren, som är den part somtillhandahåller det bakomliggande tekniska systemet, att säkerställa atttekniken motsvarar högt ställda kvalitetskrav. En avancerad elektroniskunderskrift uppfyller sådana krav. Om långivaren visar att den tekniska238NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av Högsta domstolens dom).240NJA 2017 s. 1105 punkt 1.241NJA 2017 s. 1105 punkt 15.23980lösning som använts för att ingå ett låneavtal motsvarar skapandet av enavancerad elektronisk underskrift, och det inte finns något som tyder på attdet vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det använda systemet,bör kravet på långivaren i allmänhet anses uppfyllt. I ett sådant läge börutgångspunkten vara att den elektroniska underskriften inte är manipulerad,utan att den har skapats genom identifiering med gäldenärens personligakod.242Högsta domstolen uttalade bland annat följande beträffande det andra stegeti bedömningen. När i en sådan situation som anges i p. 16 den som ärangiven som låntagare på ett låneavtal gör gällande att han eller hon inte ärden person som har ingått avtalet, innefattar det normalt ett påstående om enobehörig användning av de uppgifter för identifiering som krävts för attskapa låntaga

tillämpning av relevanta säkerhetslösningar, till exempel med angivande avinnehavarens personliga kod, men att det av detta inte går att dra någonsäker slutsats beträffande frågan om det är innehavaren eller någon annansom har använt underskriften. Enligt Högsta domstolen måste därförbedömningen av om en elektronisk underskrift binder innehavaren ske i tvåsteg. Först ska det prövas om det är den aktuella underskriften som haranvänts. Därefter ska det prövas vem som har använt den.241Högsta domstolen uttalade följande beträffande det första steget ibedömningen. Det måste ankomma på långivaren, som är den part somtillhandahåller det bakomliggande tekniska systemet, att säkerställa atttekniken motsvarar högt ställda kvalitetskrav. En avancerad elektroniskunderskrift uppfyller sådana krav. Om långivaren visar att den tekniska238NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av Högsta domstolens dom).240NJA 2017 s. 1105 punkt 1.241NJA 2017 s. 1105 punkt 15.23980lösning som använts för att ingå ett låneavtal motsvarar skapandet av enavancerad elektronisk underskrift, och det inte finns något som tyder på attdet vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det använda systemet,bör kravet på långivaren i allmänhet anses uppfyllt. I ett sådant läge börutgångspunkten vara att den elektroniska underskriften inte är manipulerad,utan att den har skapats genom identifiering med gäldenärens personligakod.242Högsta domstolen uttalade bland annat följande beträffande det andra stegeti bedömningen. När i en sådan situation som anges i p. 16 den som ärangiven som låntagare på ett låneavtal gör gällande att han eller hon inte ärden person som har ingått avtalet, innefattar det normalt ett påstående om enobehörig användning av de uppgifter för identifiering som krävts för attskapa låntagarens elektroniska underskrift. 243 Om innehavaren hävdar at

erhetslösningar, till exempel med angivande avinnehavarens personliga kod, men att det av detta inte går att dra någonsäker slutsats beträffande frågan om det är innehavaren eller någon annansom har använt underskriften. Enligt Högsta domstolen måste därförbedömningen av om en elektronisk underskrift binder innehavaren ske i tvåsteg. Först ska det prövas om det är den aktuella underskriften som haranvänts. Därefter ska det prövas vem som har använt den.241Högsta domstolen uttalade följande beträffande det första steget ibedömningen. Det måste ankomma på långivaren, som är den part somtillhandahåller det bakomliggande tekniska systemet, att säkerställa atttekniken motsvarar högt ställda kvalitetskrav. En avancerad elektroniskunderskrift uppfyller sådana krav. Om långivaren visar att den tekniska238NJA 2017 s. 1105 (referatet av hovrättens dom).NJA 2017 s. 1105 (referatet av Högsta domstolens dom).240NJA 2017 s. 1105 punkt 1.241NJA 2017 s. 1105 punkt 15.23980lösning som använts för att ingå ett låneavtal motsvarar skapandet av enavancerad elektronisk underskrift, och det inte finns något som tyder på attdet vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det använda systemet,bör kravet på långivaren i allmänhet anses uppfyllt. I ett sådant läge börutgångspunkten vara att den elektroniska underskriften inte är manipulerad,utan att den har skapats genom identifiering med gäldenärens personligakod.242Högsta domstolen uttalade bland annat följande beträffande det andra stegeti bedömningen. När i en sådan situation som anges i p. 16 den som ärangiven som låntagare på ett låneavtal gör gällande att han eller hon inte ärden person som har ingått avtalet, innefattar det normalt ett påstående om enobehörig användning av de uppgifter för identifiering som krävts för attskapa låntagarens elektroniska underskrift. 243 Om innehavaren hävdar att enannan person har obehöri

son har obehörigen använt hans eller hennes elektroniskaunderskrift talar flera skäl för att innehavaren måste prestera någonbevisning avseende detta. Det är innehavaren av den elektroniskaunderskriften som har möjlighet att kontrollera och skydda densäkerhetslösning som ska tillämpas på hans eller hennes sida, som vet omhan eller hon tidigare gett någon annan tillgång till koden och som kankänna till händelser som ger anledning till misstanke om till exempelteknisk manipulation av hans eller hennes dator. Det är även så attmottagaren ska kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från denvars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet. 244 Motbakgrund av dessa omständigheter ska undertecknaren i vart fall göra detantagligt att användandet av underskriften skett obehörigen. 245Högsta domstolen uttalade att det stod klart att låneavtalet hade ingåttselektroniskt av en person som identifierat sig som S.I. via hennes242NJA 2017 s. 1105 punkt 16.NJA 2017 s. 1105 punkt 17.244NJA 2017 s. 1105 punkt 19.245NJA 2017 s. 1105 punkt 20.24381internetbank, och att det av den skriftliga bevisningen var visat att denteknik för elektronisk identifiering som använts vid undertecknandet avlåneavtalet motsvarat skapandet av en avancerad elektronisk underskrift.Högsta domstolen uttalade vidare att det inte framkommit något som tyddepå att det vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det användasystemet.246Högsta domstolen fann sammantaget att S.I. inte hade gjort det antagligt atthennes avancerade elektroniska underskrift hade använts obehörigen avnågon annan, och att låneavtalet därmed kunde godtas som fordringsbevis.Enligt Högsta domstolen hade det inte kommit fram några andraomständigheter som kunde göra att hon ändå inte skulle anses varalåntagare. Mot den bakgrunden biföll Högsta domstolen käromålet.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namn

hans eller hennes elektroniskaunderskrift talar flera skäl för att innehavaren måste prestera någonbevisning avseende detta. Det är innehavaren av den elektroniskaunderskriften som har möjlighet att kontrollera och skydda densäkerhetslösning som ska tillämpas på hans eller hennes sida, som vet omhan eller hon tidigare gett någon annan tillgång till koden och som kankänna till händelser som ger anledning till misstanke om till exempelteknisk manipulation av hans eller hennes dator. Det är även så attmottagaren ska kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från denvars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet. 244 Motbakgrund av dessa omständigheter ska undertecknaren i vart fall göra detantagligt att användandet av underskriften skett obehörigen. 245Högsta domstolen uttalade att det stod klart att låneavtalet hade ingåttselektroniskt av en person som identifierat sig som S.I. via hennes242NJA 2017 s. 1105 punkt 16.NJA 2017 s. 1105 punkt 17.244NJA 2017 s. 1105 punkt 19.245NJA 2017 s. 1105 punkt 20.24381internetbank, och att det av den skriftliga bevisningen var visat att denteknik för elektronisk identifiering som använts vid undertecknandet avlåneavtalet motsvarat skapandet av en avancerad elektronisk underskrift.Högsta domstolen uttalade vidare att det inte framkommit något som tyddepå att det vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det användasystemet.246Högsta domstolen fann sammantaget att S.I. inte hade gjort det antagligt atthennes avancerade elektroniska underskrift hade använts obehörigen avnågon annan, och att låneavtalet därmed kunde godtas som fordringsbevis.Enligt Högsta domstolen hade det inte kommit fram några andraomständigheter som kunde göra att hon ändå inte skulle anses varalåntagare. Mot den bakgrunden biföll Högsta domstolen käromålet.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namnteckningar ochelektroniska

underskrift talar flera skäl för att innehavaren måste prestera någonbevisning avseende detta. Det är innehavaren av den elektroniskaunderskriften som har möjlighet att kontrollera och skydda densäkerhetslösning som ska tillämpas på hans eller hennes sida, som vet omhan eller hon tidigare gett någon annan tillgång till koden och som kankänna till händelser som ger anledning till misstanke om till exempelteknisk manipulation av hans eller hennes dator. Det är även så attmottagaren ska kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från denvars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet. 244 Motbakgrund av dessa omständigheter ska undertecknaren i vart fall göra detantagligt att användandet av underskriften skett obehörigen. 245Högsta domstolen uttalade att det stod klart att låneavtalet hade ingåttselektroniskt av en person som identifierat sig som S.I. via hennes242NJA 2017 s. 1105 punkt 16.NJA 2017 s. 1105 punkt 17.244NJA 2017 s. 1105 punkt 19.245NJA 2017 s. 1105 punkt 20.24381internetbank, och att det av den skriftliga bevisningen var visat att denteknik för elektronisk identifiering som använts vid undertecknandet avlåneavtalet motsvarat skapandet av en avancerad elektronisk underskrift.Högsta domstolen uttalade vidare att det inte framkommit något som tyddepå att det vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det användasystemet.246Högsta domstolen fann sammantaget att S.I. inte hade gjort det antagligt atthennes avancerade elektroniska underskrift hade använts obehörigen avnågon annan, och att låneavtalet därmed kunde godtas som fordringsbevis.Enligt Högsta domstolen hade det inte kommit fram några andraomständigheter som kunde göra att hon ändå inte skulle anses varalåntagare. Mot den bakgrunden biföll Högsta domstolen käromålet.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namnteckningar ochelektroniska underskrifter uppvisar likhete

för att innehavaren måste prestera någonbevisning avseende detta. Det är innehavaren av den elektroniskaunderskriften som har möjlighet att kontrollera och skydda densäkerhetslösning som ska tillämpas på hans eller hennes sida, som vet omhan eller hon tidigare gett någon annan tillgång till koden och som kankänna till händelser som ger anledning till misstanke om till exempelteknisk manipulation av hans eller hennes dator. Det är även så attmottagaren ska kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från denvars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet. 244 Motbakgrund av dessa omständigheter ska undertecknaren i vart fall göra detantagligt att användandet av underskriften skett obehörigen. 245Högsta domstolen uttalade att det stod klart att låneavtalet hade ingåttselektroniskt av en person som identifierat sig som S.I. via hennes242NJA 2017 s. 1105 punkt 16.NJA 2017 s. 1105 punkt 17.244NJA 2017 s. 1105 punkt 19.245NJA 2017 s. 1105 punkt 20.24381internetbank, och att det av den skriftliga bevisningen var visat att denteknik för elektronisk identifiering som använts vid undertecknandet avlåneavtalet motsvarat skapandet av en avancerad elektronisk underskrift.Högsta domstolen uttalade vidare att det inte framkommit något som tyddepå att det vid aktuellt tillfälle funnits tekniska problem med det användasystemet.246Högsta domstolen fann sammantaget att S.I. inte hade gjort det antagligt atthennes avancerade elektroniska underskrift hade använts obehörigen avnågon annan, och att låneavtalet därmed kunde godtas som fordringsbevis.Enligt Högsta domstolen hade det inte kommit fram några andraomständigheter som kunde göra att hon ändå inte skulle anses varalåntagare. Mot den bakgrunden biföll Högsta domstolen käromålet.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namnteckningar ochelektroniska underskrifter uppvisar likheter i både civilrättsligt ochp

ögsta domstolen käromålet.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namnteckningar ochelektroniska underskrifter uppvisar likheter i både civilrättsligt ochprocessrättsligt avseende. Utgångspunkten är att underskriften inte är ennödvändig förutsättning för att avtal ska komma till stånd. En skriftlig ellerelektronisk namntecknings främsta funktion är att utgöra bevis för att ettvisst civilrättsligt förhållande föreligger, till exempel att ett avtal omförsträckning kommit till stånd.248Högsta domstolen skriver inledningsvis att huvudfrågan i målet är omsvaranden ingått låneavtal med käranden, det vill säga om de faktiskaomständigheterna som hade åberopats i målet rättsligt sett motsvarade ettavtal om lån/försträckning. Avtal om försträckning kan slutas formlöstvilket innebär att gäldenären, som i det här fallet, undertecknat ettelektroniskt kontrakt avseende lån genom att använda en avancerad246NJA 2017 s. 1105 punkt 21.NJA 2017 s. 1105 punkterna 25 26.248Se kapitel 2.2 och kapitel 2.3.24782elektronisk underskrift är inte en nödvändig förutsättning för attförsträckningsavtal ska komma till stånd.249Det elektroniskt undertecknade kontraktet utgör ett bevismedel och denomständigheten att kontraktet är undertecknat med gäldenärens elektroniskaunderskrift utgör ett bevisfaktum i förhållande till borgenärens påståendeom försträckning.250 �ven gäldenärens invändning om obehörig användningär ett bevisfaktum. Genom att påstå att någon annan obehörigen använt denelektroniska underskriften för att underteckna ett kontrakt avseende lånförnekar gäldenären att han eller hon rättshandlat på det sätt borgenären görgällande.251 Det har tidigare framgått att ett förnekande utgör ettbevisfaktum. Utgångspunkten är således att en osäkerhet beträffande vemsom använt den elektroniska underskriften för att underteckna kontraktetinte s

t.2475.6 KommentarInledningsvis kan det konstateras att skriftliga namnteckningar ochelektroniska underskrifter uppvisar likheter i både civilrättsligt ochprocessrättsligt avseende. Utgångspunkten är att underskriften inte är ennödvändig förutsättning för att avtal ska komma till stånd. En skriftlig ellerelektronisk namntecknings främsta funktion är att utgöra bevis för att ettvisst civilrättsligt förhållande föreligger, till exempel att ett avtal omförsträckning kommit till stånd.248Högsta domstolen skriver inledningsvis att huvudfrågan i målet är omsvaranden ingått låneavtal med käranden, det vill säga om de faktiskaomständigheterna som hade åberopats i målet rättsligt sett motsvarade ettavtal om lån/försträckning. Avtal om försträckning kan slutas formlöstvilket innebär att gäldenären, som i det här fallet, undertecknat ettelektroniskt kontrakt avseende lån genom att använda en avancerad246NJA 2017 s. 1105 punkt 21.NJA 2017 s. 1105 punkterna 25 26.248Se kapitel 2.2 och kapitel 2.3.24782elektronisk underskrift är inte en nödvändig förutsättning för attförsträckningsavtal ska komma till stånd.249Det elektroniskt undertecknade kontraktet utgör ett bevismedel och denomständigheten att kontraktet är undertecknat med gäldenärens elektroniskaunderskrift utgör ett bevisfaktum i förhållande till borgenärens påståendeom försträckning.250 �ven gäldenärens invändning om obehörig användningär ett bevisfaktum. Genom att påstå att någon annan obehörigen använt denelektroniska underskriften för att underteckna ett kontrakt avseende lånförnekar gäldenären att han eller hon rättshandlat på det sätt borgenären görgällande.251 Det har tidigare framgått att ett förnekande utgör ettbevisfaktum. Utgångspunkten är således att en osäkerhet beträffande vemsom använt den elektroniska underskriften för att underteckna kontraktetinte ska lösas genom tillämpnin

oniskt undertecknat kontrakt. Rättsföljden av attfordringsbeviset föreligger är att fordringsförhållande presumeras. 255Den aktuella bevispresumtionsregeln kan beskrivas enligt följande. I ettförsta steg ska borgenären visa att den tekniska lösning som använts för attunderteckna kontraktet motsvarar skapandet av en avancerad elektroniskunderskrift. Om borgenären uppfyller sin bevisbörda beträffande denomständigheten presumeras underskriften ha skapats genom identifieringmed gäldenärens personliga kod, exempelvis säkerhetskoden till BankIDeller den personliga koden till en så kallad bankdosa. I nästa steg skagäldenären göra det antagligt att obehörig användning av den elektroniskaunderskriften förekommit. Om gäldenären uppfyller sin bevisbördabeträffande den omständigheten anses det inte föreligga någotfordringsförhållande mellan parterna. Om gäldenären inte uppfyller sin254Hovrätterna har i flera domar hänvisat till rättsfallet NJA 2017 s. 1105 och tillämpat denaktuella bevisbörderegeln. Se till exempel Svea hovrätts dom den 20 april 2022 i mål nr T3630-21, Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr T 9135-21 och Svea hovrätts domden 23 oktober 2020 i mål nr T 561-20.255Nordh (2019). Praktisk process VII s. 88 f.84bevisbörda beträffande den omständigheten presumerasfordringsförhållande föreligga mellan parterna. 256Högsta domstolens bevisbörderegel uppvisar likheter med den somformulerades i rättsfallet NJA 1992 s. 263. I det rättsfallet fick gäldenärenbevisbördan för påståendet att hans namnteckning var förfalskad pååberopade inköpsnotor. Som skäl för den bevisbörderegeln angav Högstadomstolen att det skulle medföra problem för kontokortsföretag om de vidvarje invändning om underskriftsförfalskning hade att styrka inköpsnotansäkthet. Ett liknande resonemang kan läggas till grund för Högsta domstolensbevisbörderegel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105. En bevisbör

rättsfallet NJA 2017 s. 1105 och tillämpat denaktuella bevisbörderegeln. Se till exempel Svea hovrätts dom den 20 april 2022 i mål nr T3630-21, Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr T 9135-21 och Svea hovrätts domden 23 oktober 2020 i mål nr T 561-20.255Nordh (2019). Praktisk process VII s. 88 f.84bevisbörda beträffande den omständigheten presumerasfordringsförhållande föreligga mellan parterna. 256Högsta domstolens bevisbörderegel uppvisar likheter med den somformulerades i rättsfallet NJA 1992 s. 263. I det rättsfallet fick gäldenärenbevisbördan för påståendet att hans namnteckning var förfalskad pååberopade inköpsnotor. Som skäl för den bevisbörderegeln angav Högstadomstolen att det skulle medföra problem för kontokortsföretag om de vidvarje invändning om underskriftsförfalskning hade att styrka inköpsnotansäkthet. Ett liknande resonemang kan läggas till grund för Högsta domstolensbevisbörderegel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105. En bevisbörderegel sominnebär att den som tar emot ett elektroniskt undertecknat kontrakt ska visaatt det är den utpekade gäldenären, och inte något annan, som undertecknathandlingen hade med stor sannolikhet haft en negativ effekt på systemetmed elektroniska underskrifter som helhet. En sådan regel hade sannoliktäven ökat incitamentet hos innehavare av BankID eller andra elektroniskasignaturer att låta en annan person, exempelvis en familjemedlem, användasignaturen för att underteckna ett lånekontrakt, för att sedan bestridabetalningsskyldighet genom att göra en invändning om obehöriganvändning. Det hade i sin tur kunnat minska borgenärers vilja att låna utpengar och inverkat negativt på den allmänna omsättningen i samhället. Dethade även i förlängningen motverkat domstolarnas möjlighet att genomdrivahandlingsmönstret att parter ska hålla avtal.I praxis har det tillämpats olika bevisbörderegler, vid invändning omunderskriftsförfalskn

sta domstolen tillämpat enbevispresumtionsregel. Den aktuella regeln kan beskrivas enligt följande. Iett första steg ska borgenären visa att den tekniska lösning som använts föratt underteckna kontraktet motsvarar skapandet av en avancerad elektroniskunderskrift. Om borgenären uppfyller sin bevisbörda beträffande denomständigheten presumeras underskriften ha skapats genom identifieringmed gäldenärens personliga kod, exempelvis säkerhetskoden till BankIDeller den personliga koden till en så kallad bankdosa. I nästa steg skagäldenären göra det antagligt att obehörig användning av den elektroniskaunderskriften förekommit. Om gäldenären uppfyller sin bevisbördabeträffande den omständigheten anses det inte föreligga någotfordringsförhållande mellan parterna. Om gäldenären inte uppfyller sinbevisbörda beträffande den omständigheten presumerasfordringsförhållande föreligga mellan parterna.Högsta domstolens bevisbörderegel i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 motiverasav både bevissäkringshänsyn och ändamålshänsyn. Det framstår som klartatt innehavaren av den elektroniska underskriften är den part som har bästförmåga att säkra bevisning om sådana omständigheter som talar för attobehörig användning av underskriften förekommit. Det är innehavaren somkan lämna uppgift om bland annat vem som haft tillgång till den personligakoden och på vilken eller vilka platser koden förvarats. En bevisbörderegelinnebärande att mottagaren av ett elektroniskt undertecknat kontrakt hade attsäkra bevisning om sådana omständigheter som talar för att obehöriganvändning av den elektroniska underskriften inte förekommit skulle medstor sannolikhet inverkat negativt på systemet med elektroniska signaturersom helhet. En sådan regel hade även riskerat minska viljan till90kreditgivning. Det hade i sin tur minskat domstolarnas möjlighet attgenomdriva handlingsmönster att avtal ska hållas.Att olika bevisbörderegler

2 s. 81 193.Westberg, Peter (1992/93), Förfalskade inköpsnotor kritiska funderingarkring ett HD-fall om bevisbördan i tvistemål. JT 1992/93 s. 155 168.FörarbetenDs 1998:14 Digitala signaturer en teknisk och juridisk översikt.Prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.Prop. 2015/16:72 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning omelektronisk identifiering.94Elektroniska källorBankID, Statistik BankID användning och innehav,https://www.bankid.com/assets/bankid/stats/2021/statistik-2021-12.pdf(besökt 2022-05-17).Polismyndigheten, Handstilsundersökningar vanliga frågor och svar,https://polisen.se/tjanster-tillstand/bestall-forensiskundersokning/handstilsundersokningar-vanliga-fragor-och-svar/ (besökt2022-05-18).95RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1975 s. 577NJA 1976 s. 667NJA 1992 s. 263NJA 1992 s. 375NJA 1996 s. 52NJA 2008 s. 890NJA 2009 s. 244NJA 2016 s. 791NJA 2017 s. 769NJA 2017 s. 1105NJA 2019 s. 959NJA 2021 s. 983NJA 2021 s. 1017Rättsfall från hovrätternaRH 1992:72RH 1996:73RH 2003:43RH 2009:49RH 2013:16RH 2014:27RH 2015:45Svea hovrättSvea hovrätts dom den 16 november 2011 i mål nr T 6836-10Svea hovrätts dom den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11Svea hovrätts dom den 20 april 2022 i mål nr T 3630-21Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr T 9135-21Svea hovrätts dom den 23 oktober 2020 i mål nr T 561-20.96